Makode Linde växte upp med en musiker till far och en skådespelare till mor, gick tolv år i musikskola och tröttnade så grundligt att han i stället sökte sig till ljudproduktion och animation. Det var den tekniska utbildningen, inte de prestigefyllda konsthögskolorna, som väckte hans skaparlust. Konstutbildningarna gav vänner, studieskulder och ett sammanhang, men också en insikt om hur mycket av konstvärlden som handlar om nätverk, konsensus och att vara rätt sorts edgy.
I dag bor han i Berlin och beskriver sig själv som både etablerad och outsider på samma gång. Han talar öppet om hur konstlivet premierar medhållsamhet och hur institutioner gärna vill ha rätt sorts mångfald, tillräckligt utmanande för att signalera mod men inte så utmanande att det blir obekvämt.
Genombrottet med Painful Cake kom oväntat. Inbjuden att göra en tårta till Konstnärernas riksorganisations jubileum valde han att arbeta vidare i sitt pågående projekt Afromantics. Resultatet blev en svart Venus från Willendorf med hans eget ansikte, där han själv låg dold i installationen och skrek när kulturministern skar i verket. Han betonar att han kände ansvar för sin intention, men inte för varje tolkning som följde. När läsningar om könsstympning uppstod valde han att inte avfärda dem, utan lät dem bli en del av verkets liv.
Samtalet kretsar kring blackface som symbol, om kontextens avgörande betydelse och om den återkommande kritiken att han reproducerar rasistiska nidbilder. Linde invänder inte mot beskrivningen i strikt mening, han målar ju bokstavligen blackface, men menar att frågan är hur och varför bilderna reproduceras. För honom är symbolen ett sätt att synliggöra fantasier och projektioner kring svarthet, inte att bekräfta dem.
Vi talar också om utställningen på Kulturhuset Stadsteatern och den infekterade debatten kring titeln Negerkungens återkomst, om självcensur, om att bli förväntad att alltid vara provokatör, och om tröttheten i att behöva försvara varje gest. Efter tusentals Afromantics är relationen till verken mer komplicerad än när han började, men drivkraften att skapa och att störa stämningen i rummet finns kvar.
Det här är ett samtal om konstnärlig frihet, identitet, strategi och terapi. Om att vara Googlebar och samtidigt känna sig som underdog. Och om vad som händer när en konstnär vägrar att låta andra definiera var gränsen går.
